Stefan Grabiński (1887–1936) har kallats för ”den polske Edgar Allan Poe” och jämförs ibland med H. P. Lovecraft, men kanske har han – med sina mörka, otäcka och bisarra berättelser – minst lika mycket gemensamt med landsmannen Bruno Schulz och en surrealist som Franz Kafka.
Grabiński debuterade som författare redan 1908, men fick ett genombrott först på 20-talet i skräckgenren med novellsamlingarna Rörelsedemonen (1919), Den galne pilgrimen (1920), Eldens bok (1922) och En sällsam berättelse (1922).
Efter denna period av berömmelse försvann Grabiński från den litterära scenen och var under senare delen av sitt liv och fram till efter andra världskriget bortglömd, då han fick en renässans och ”återupptäcktes” av litteraturkritikern Artur Hutnikiewicz, som ägnade honom en omfattande biografi; och inte minst av Stanisław Lem, som läste hans noveller i sin ungdom och tog starkt intryck av dem.
